*

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

På eftermiddagen har jag alltid ett dilemma; låta den sista energin i den smärtande kroppen gå till att laga middag eller att plugga. Problemet är ju att båda är superviktga att prioritera och när jag läser på masterprogrammet i nationalekonomi så måste man studera minst 12h om dygnet, vilket tyvärr är svårt att få ihop när man måste lägga sig ned några gånger per dag, när man måste vänta på att smärtstillande ska verka och när vardagssaker tar slut på energin och skapar för mycket smärta.

Vad kan man göra åt detta då? Nja, inte allt för mycket tyvärr. Beroendeframkallande morfinfyllda smärtstillande är ett alternativ som jag kör med dagligen, tyvärr är effekten inte alltid den efterfrågade. Allt för oftast försvinner inte smärtan, man mår galet illa av medecinen, blir trött & frånvarande och man måste öka doseringen med tiden för att få effekt. Det är alltid ett dilemma om man ska ta sina smärtstillande eller inte, vill jag sitta här och ha ont och vara frånvarande eller sittta här och ha lite mindre ont, må illa och vara helt frånvarande..

Annars handlar nästintill allt om planering och att göra en avvägning av hur mycket smärta det är värt att göra saker för att sedan inte kunna göra andra saker. Visst är det tråkigt att behöva tänka efter och planera för att vara sängliggandes dagen efter om man ska göra något roligt. Det jobbigaste är ändå vardagliga saker och att inte ha energi och förmåga att göra allt man vill prestera och att kunna umgås och vara social med sina vänner som man önskar. Eller när jag får panik för att det gör ont att känna kläderna mot kroppen, när viden mot huden smärtar och håret mot nacke och axlar får min att vilja raka av allt på en gång.

Oftast tar det någon timme innan jag somnar eftersom jag ligger och har panikont efter vardagen. Det hugger till i ryggen och jag vrider och vänder på mig, sover lite, vaknar lite, sover lite. Oftaste är jag vaken någon timme åt gången. Jag vaknar tillsut av väckarklockan och känner hur täcket tynger mot kroppen, smärta.

Dags att ta sig upp men hela kroppen pulserar och skriker, även huvudet då sömnen varit för knapp. Att klä på sig på morgonen är något av det jobbigaste, hålla i tandborsten, borsta håret och knyta skorna är alla extrema aktiviteter för mig. Allt är ren plåga som jag försöker få undangjort så snabbt som möjligt trots att kroppen skriker emot och absolut inte vill vara med på dessa aktiviteter. Ni vet på morgonen, när man är trött och stressad, så blir man lätt lite extra klumpig. Något av det jobbigaste som kan hända är att jag tappar något på golvet för att böja sig ned kräver alldeles för mycket av min kropp och allt för ofta låter jag sakerna ligga.

De tuffaste etapperna är dock när det kommer till koncentrationen. Att föröska sitta i en konversation med en vän, att jobba med ett grupparbete eller att engagera sig på lektionerna är väldigt svårt när allt som snurrar är den pulserande, bitande, svidande smärtan. Att sitta i skolan och föröska hänga med på föreläsningar och olika resonemang är galet svårt. Det händer allt för ofta att jag får en fråga från föreläsaren och inte har en aning om vad de frågade efter trots att jag lyssnade på frågan. Jag måste tänka på att sitta långt bak och långt ut på kanten, vilket folk konstigt nog kan bli irriterad på, för att kunna vrida & vända på mig, sträcka på mig och ställa mig upp under föreläsningarna. Och framförallt för att kunna springa ut när jag får galet ont, för några gånger i veckan springer jag ut från lektionerna för att spy pga smärtan.

Detta är förstås om jag lyckats ta mig till skolan, för var och varannan dag blir jag hemma sängliggandes. Om jag väl tar mig till skolan så klarar jag oftast inte att vara kvar längre än till lunch..